Opinion

Att skämmas för sin art

Jag brukar inte skämmas för min familj, inte för mina vänner eller andra människor i min närhet. Jag skäms inte för någonting en enskild människa gör, men jag skäms för oss tillsammans. Oss som art, hur vi har tagit oss rätten att styra allting och därmed rätten att förstöra jorden.

Jag tittar på en hel del djurvideos på internet bland annat om djur som mår dåligt för skräp vi slänger och så vidare. Jag påverkas mycket men sällan har jag ändå obehag för att titta på det. Jag vill se verkligheten och tål den ganska bra, även om jag tycker det är hemskt. Jag tycker till exempel inte det är obehagligt att vara med och titta på en operation av djur, mest fascineras jag då av hela stämningen där det enda som nu gäller är att rädda djurets liv.

Men igår såg jag en video, jag såg den första gången på en statskunskapsföreläsning (jag använder alltså datorn till att följa med powerpointar), då utan ljud och den påverkade mig riktigt starkt redan då. Hemma på kvällen kollade jag den med ljud med mamma, eller försökte kolla. Efter halva filmen var jag bara tvungen att stänga av, med gråten i halsen och glansiga ögon.

Att se djur strypas av en liten liten plastpåse eller en sköldpadda som andats in ett sugrör. Den scenen var det värsta jag sett då hjälparna drar ut sugröret ur sköldpaddans näsborre, blodet sprutar och den skriker av smärta. Eller att en fågel har fastnat i något skräp som hänger från en klippa, skräpet blir en hängknop och fågeln hängs där helt intill sitt bo. Boet där en annan fågel ligger och ruvar ägg och där det snart kommer att kläckas ungar.

påfågel

Visst jag är inte den bästa jag själv heller, visst har det flugit iväg skräp och plast från mig ut i naturen också. Men ändå, sådant här får mig faktiskt att ännu hårdare gå emot allt som har med skräp i naturen. Jag insåg att varje liten grej påverkar, ett litet sugrör verkar kanske ofarligt men nej. De flesta tror jag förstår att inte slänga stora skräp men allt skadar. Hur många minimala saker slänger vi inte, slänger du en mutter äter ett djur upp den. Och det förstår alla att ingen ska äta muttrar och metall. Ingen ska andas in sugrör, varje liten sak påverkar helt enkelt. Så snälla sluta. Det är inte svårt att lägga skräpet i en soptunna, kan vi bara alla försöka att hålla koll på vårt skräp. Fimpa inte er tobak på gatan, lämna inte tomburkar i parken och släng plaster från din lunch i skräpkorgen.

Videon för de som vill se. Jag har sett den och kan inte se den igen, så jag varnar känsliga läsare, och även mindre känsliga. Men vill ni så kolla. Och så tar vi alla hand om vårt skräp eller hur?

Text & bild: Mette Bergh, journalistikstuderande

Texten har Mette skrivit för sin blogg, och hon önskade att den skulle delas även här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s