Artiklar

Reportage: Extrem utmaning

Vi, äventyrliga Mallu och Sussu, deltog som Studorgs enda lag i TFs Xtreme challenge den 26 september, och nu vill vi dela med oss av våra upplevelser! Extremsportstävlingen ordnades för första gången i år och ska ordnas på nytt nästa år – kanske aningen förbättrad och mer genomtänkt…

Det började med att Sussus bekant, Tero från Teknologföreningen, var en av tävlingens arrangörer. Ivrig som han var fick han oss medlurade i tävlingen! Sammanlagt deltog 30 trepersonerslag, med vårt team som undantag. Under dagens lopp avklarade vi en 45 kilometer lång tävlingsbana med cykel. Banan innehöll sammanlagt 14 kontroller där både vår fysiska och mentala förmåga testades.

För att hitta fram till de olika kontrollerna fick vi med oss en rätt så otydlig karta från startpunkten. Dessutom fick vi några ledtrådar till följande punkt när vi väl hade hittat oss till en kontroll. Första delen av tävlingen ägde rum i Esbo, det vill säga i ett område som är totalt okänd för båda oss, och därför gick cykelorienteringen ganska långsamt för vår del.

Vid första kontrollen i Otnäs var uppgiften att hoppa Bag jump. Bag jump kan låta som något roligt, men nähä! Vi skulle hoppa ner på en luftkudde från en tio meter hög lyftkran. För att få hoppa ner från tio meter var alla tvungna att först testa sin landningsteknik från en höjd på fyra meter. Och gissa bara hur modiga vi två var… Med skakande ben hoppade vi båda från fyra meter, men vågade oss inte upp till tio meter.

Vi fortsatte färden mot den andra punkten med svansen mellan benen. Där insåg vi snabbt att vi faktiskt skulle ha haft nytta av en tredje lagmedlem (känn dig träffad, Ösis!!!). Efter lite orientering och en del spaning efter andra tävlingsdeltagare hittade vi oss i Äventyrsparken Huippu, som visade sig vara den roligaste punkten! Där fick vi ta oss igenom en bana högt upp i trädtopparna. Mallu hon skakade i benen och var nära på att ge upp, tills hon föll ner och insåg att det faktiskt inte var någon fara då man har hjälm och hänger fast i ett sele. Till sist skulle man åka längs en linbana. Rätt som det var landade båda med rumpan före i en stor men mjuk hög av torv. Aj.

Cyklandet fortsatte och tiden den gick. Vi trampade på, utförde kontroller och drömde om hamburgare där emellan.

tf extreme sussuAndra nämnvärda kontroller var höjdkurveorienteringen på Malmgårds sopkulle, som verkligen sket sig för vår del. Vi yrade omkring en hel del och efter otaliga försök misslyckades vi med att hitta en av kontrollerna, vilket gav oss ett ganska vägande straff, som är en delförklaring till vår usla placering i tävlingen. På en annan punkt fick vi ett smakprov av den träning som fallskärmsjägare får i armén. Vi skulle springa med rinkor på ryggen och tävla med andra lag. Tre lag sprang runt en 200-meters sträcka, och de som varit snabbast fick sluta efter ett varv medan de andra fortsatte och det lag som blev sist måste springa ännu ett varv.

Det fanns en punkt på vilken vi faktiskt övervann oss själva stort. Utanför Mejlans Unisport skulle vi på tumanhand bära en 75 kilo tung räddningsdocka och tre stycken 20 kilos kettlebells en ungefär 30 meters sträcka uppför en backe och ner tillbaka. Det var svettigt, svordomar flög omkring och det gjorde fysiskt ont. Men vi klarade det! Tänk det!

Under färden mot nästa punkt började solen gå ner, det började kännas som att vi hållit på lite för länge och önskade att tävlingen så småningom skulle ta slut… Lite mera krafter fick vi av att paddla in i solnedgången på Sandudds sandstrand. Men då var det redan för sent för extra krafter.

tf extreme fiilis

Det blev snabbt mörkt och iskallt. Arrangörerna hade börjat inse att tävlingen haft lite bristfällig planering – en ideal tid för att utföra hela tävlingen var 5-6 timmar, men inte ens det snabbaste laget avklarade rutten på mindre än sju timmar. Då vi hade varit i fart över sju timmar och fortfarande hade några kontroller kvar, fick vi ett samtal av arrangörerna. De önskade att vi tar emot en skjuts med paketbil till Otnäs, och låter bli att utföra de sista punkterna. Vi gick med på dealen – den var ju inte så dålig trots allt. Glada men trötta satt vi oss ner i bilen, kom till Otnäs, och käkade lite köttbullar med potatismos.

Vi tog bussen hem och sov som stockar. Ett par dagar senare cyklade vi hem våra cyklar med rumporna fortfarande ömma och hade huvudena fulla av varma tankar kring den gångna tävlingen. Så levde vi lyckliga i alla våra dagar…Tills vi fick veta att vi placerade oss sist i tävlingen.

Ps. Det är verkligen rekommenderat att ta del i tävlingen nästa år! Det var tungt, jo, men f*n vad bra det känns nu efteråt, när rumpan igen går att sitta på! We did it!

Pps. Vi hade aldrig som mål att vinna – bara att utmana oss själva. Det kändes inte alls illa att förlora.

Malena Lunabba som studerar socialt arbete och är StudOrgs programansvariga

och Susanna Yrjölä som också studerar socialt arbete och är StudOrgs sekreterare

tf xtreme vyTf extrame mallu

Publicerad i Soc&komposten oktober 2015. Läs hela tidningen här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s