Artiklar

Frigörelsen inställd p.g.a. bakfylla

Untitled-1p

Vad säger snapsvisorna om vår relation till alkoholen och samhället?

Tänk dig att du deltar i en sits som en turist, som någon som aldrig upplevt en sits eller studieliv överhuvudtaget, någon som för att delta gjort både en fysisk resa från någonstans i landsbygden och en metaforisk resa från en familjebakgrund fullständigt fri från akademisk utbildning, kanske från en helt annan del av världen, för att betrakta och studera aktiviteten som sker under långa fredags- och lördagskvällar i Nya Studenthuset.

Det första du lägger märke till är inte nödvändigtvis den enorma alkoholkonsumtionen i sig, utan hur systematisk den är. Sångledarna fungerar som taktslagare, snapsvisan är kommandot. Deltagarna lyder troget under sina ledares auktoritet.

Vilket är kommandot vi ger oss över till?

Alkohol konsumeras i alla samhällsklasser, och romantiseras likaså i alla av dem, i någon mån, på ett sätt eller annat. Men är det något unikt i hur vi, inom studie- och akademiska kretsar, förhåller oss till alkoholen?

Bland mina medstudenter, tänker jag mig åtminstone, finns det en allmänt utbredd tanke om att sitsen är något mycket mera, eller något helt annat, än att bara dricka sig full. Du kan gå på sits för att träffa människor, för att få nya vänner, för att delta i intressanta diskussioner. Du kan till och med delta i ritualen vi kallar sitsande “utan saft”.

Men ritualen är ändå den samma. Utan alkohol, eller snarare vårt – studenters, akademikers – egendomliga sätt att förhålla sig till den, skulle det inte finnas någon sits i den form vi i dag känner till den. Socialiseringen och diskussionerna är sidofenomen. I centrum finns snapsvisan, nyckeln som under närmare granskning öppnar upp traditionen av akademisk alkoholkonsumtion.

I en fabrik, där finns det sprit obegränsat
där finns whiskey, där finns vodka där finns cognac
(…)
I en fabrik som denna ville jag arbeta
(…)
Som enda lön skulle jag nöja mig med supar och lova jobba tills jag på min flaska stupar

– Fabriken, s. 46

Det är sällan jag öppnar sångboken, Såssåsång, i andra sammanhang än sitsandets. Öppnad dagen efter en sits kan de sympatiska hälsningarna från vänner och nya bekantskaper som dykt upp på sidorna kvällen innan ta bort den värsta udden av ångesten, utmattningen och yrseln som den trötta hjärnan, uttömd på serotonin och dopamin, känner. Sedan ser man något som påminner det sårbara bakfulla psyket om något pinsamt från i går, och stänger boken för att inte öppna den igen före nästa sits. Sångerna som vi alla kan mer eller mindre utantill tillägnas sällan någon djupare tanke, varken nykter eller full, under sits eller inte.

Nu öppnar jag ändå sångboken, utan någon alkohol inom direkt räckhåll, och slås av den konservativa världssynens märkliga romantisering av alkohol.

Efter en snabb genomgång hittar jag inte en enda visa som i första hand skulle handla om att socialisera, ha roligt (utan alkoholen som främsta möjliggörare) eller någon av de andra orsakerna många av mina medstudenter (och jag själv) ofta anger för sitt sitsdeltagande. Visserligen finns det en del utstickare och relativt obskyra visor, främst i kapitlet Kuriosa, men för övrigt blir det ingen otydlighet kring vilket det genomgående temat är. Genren föreskriver ju i och för sig det – en snapsvisa som inte handlar om alkohol är inte en snapsvisa, utan bara en visa. Hursomhelst så är det inte själva förekomsten av alkohol i visorna som är det intressanta, utan snarare hur den behandlas.

Full idag och full imorgon
full varenda jävla dag
Jag ska aldrig svika flaskan
jag ska aldrig gifta mig

– Full idag och full imorgon, s. 41

Under närmare granskning av texterna märker man att de ofta inte handlar om att dricka i festsammanhang, utan snarare om en hel livsstil av dekadent alkoholism, och det är något som känns fel med den bilden, både i relationen till alkohol och världssynen i bakgrunden.

Studenter, det vill säga unga, ambitiösa, framtida intellektuella, ses ofta som samhällets föregångare och ljusa framtid, men samtidigt omges också vi av en helt egen, på många sätt väldigt konservativ kultur av traditioner och normer. Gamla institutioner – nationer, studentföreningar, akademiska klubbar – värnar med stor, ibland oförklarlig vikt om sina historiska reliker, bland annat snapsvisorna.

Snapsvisorna går knappast att sätta i centrum av någon betydande kulturell kritik, men de speglar onekligen sin tids kulturella strömningar. Redan språket – föråldrade stavningar och ordval som i dag skapar associationer till stereotypiska bilder av gammal överklass – avslöjar att visorna härstammar från en gången tid, och innehållet bekräftar detta. Varför har jag inte märkt detta tidigare? Snapsvisans ålderdomliga världsbild glider obemärkt förbi i den postmoderna kultur vi nu upplever, där det har det blivit svårare än någonsin att producera något fullständigt nytt och vintage- och retrotrender till stora delar har ersatt genuint nyskapande. Kanske lite för lätt.

Jag åkte till storstaden Mora
där träffa jag stans största… flicka
(…)
Hon bjöd mig att komma och titta
på hennes förtjusande… våning
(…)
Jag råkade spilla på duken
och började fumla med… ärmen

– Äfventyr i Mora, s. 146

Det är relevant att komma ihåg att de flesta visor vi sjunger i dag kommer från en tid då studielivet och hela samhället såg väldigt annorlunda ut. Det pinsamma intrycket som sångbokens mera “vulgära” visor, främst i kapitlet Till sillen, gör hos 2010-talets socialliberala medvetande talar om en tid då man i offentliga sociala sammanhang inte ens kunde tangera ämnen som sexualitet. Tydligen krävs det inte mycket för att underhålla en typisk bakfull sillisdeltagare, vilket jag också själv upplevt och kan bekräfta, men intrycket jag får nu blir oundvikligen billigt och smaklöst. Att de visor som uppenbarligen är nyare dessutom följer samma löjliga stil i sin behandling av dessa ämnen – med en lågstadieelevs retorik, symptomatiskt på att dessa saker faktiskt har varit tabubelagda under snapsvisekulturens gryning – tyder inte på att saker inte skulle ha ändrat, utan snarare på att vi, kanske i oförmåga eller ovilja att förnya oss, föredrar nostalgiska pastischer och tradition över den självreflektion nyskapande kräver.

Den romantiska nostalgin blir ändå tydligast i visornas sätt att behandla alkohol. Den dekadenta, akademiska alkoholismens diskurs i snapsvisorna handlar egentligen inte om alkohol i första hand, utan använder (kanske av misstag) snarare alkoholen som ett retoriskt medel för att tala om studentens ställning i samhället – den blivande akademikern, den historiska överklassmedlemmen. Alkoholkonsumenten i snapsvisorna är inte en festdrickare, utan en konstant full bohem, det vill säga någon som kombinerar lättja och begåvning. Och medan lättjan är det som mest konkret uttrycks i sångerna, kommer “begåvningen”, som en oundviklig följd, fram mellan raderna.

Tänk efter: hur absurd är inte bilden av en verklig, icke-akademisk alkoholist – sjuk, fattig, icke-bohem – som sjunger “Dom som är nyktra dom har int så roligt, dom har bara ansvar och inte nåt tjolittan-lej…” (Dom som är nyktra, s. 34). En Disney-aktig försköning och förminskning av problem som, tagna på allvar, skulle förstöra vår goda stämning. Hur skulle Pena som dricker Lasol i Kaisaniemiparken förstå humorn i visan? Knappast på samma sätt som visans författare gjorde.

I akademikerns verklighet är alkoholism ett val, en tillfällig hobby, något vi, som är bättre, har råd att hålla på med och dessutom romantisera, på samma sätt som 30-40-åriga medelklassiga hipsters i som bor i Rödbergen eller Berghäll kan romantisera sin “arbetarstadsdels” oslipade charm, utan att själv någonsin ha upplevt de negativa aspekterna av att på riktigt vara fattig. Vi kan ”testa” alkoholism under en kväll för att sedan nästa dag återgå till vår bekväma vardag, som aldrig ens varit någonstans i närheten av verklig alkoholism. Vi är bättre än Pena, och vi upprätthåller den moraliserande illusionen om ett klasslöst samhälle där vår framgång beror på “begåvning” genom att, på retorisk nivå, dricka lika mycket som Pena. Skillnaden mellan oss och Pena, i snapsvisornas verklighet, är att vi är bohema, begåvade – inte våra bättre utgångspunkter och totalt annorlunda liv.

Lättjan, som uttrycks i så gott som alla visor, understryker endast hur väl vi förväntas klara oss i samhället, utan risk för verklig alkoholism. Med andra ord så består det hårda arbetet i snapsvisornas “work har, play hard”-berättelse, historiskt, av att födas in i rätt familj. Vi klarar av att använda hela vår FPA-beviljade grundinkomst på alkohol (Mitt studiestöd, s. 36) och ändå vara framgångsrika, medan Pena inte klarar av det. Texterna ska naturligtvis inte förstås bokstavligen, men just de enorma överdrifterna talar om en stark motsättning mellan oss och dem. Märk väl att många av visorna klarar sig fint utan sådana överdrifter, men dessa mera realistiska visor om att då och då dricka sig måttligt full räcker uppenbarligen inte till för att släcka en del akademikers törst för att hävda sin överlägsenhet.

Att dricka sig full är, ur ett finländskt perspektiv, inte något speciellt klass- eller periodbundet fenomen, utan tvärtom en aktivitet som vi alltid hittar nya sätt att anpassa till rådande omständigheter. Under goda tider kan drickandet motiveras som fest och firande, under sämre tider som verklighetsflykt. Ofta är det lite av båda, vilket antagligen är minst en delorsak till att många av våra favoritsnapsvisor är så tidlösa. Snapvisornas beständighet utelämnar ändå inte det faktum att omständigheter faktiskt förändras, och det finns flera orsaker till att snapsvisorna inte, i dagens läge, går att ensidigt tolka som överklassens befästande av status quo.

För det första: även om klass fortfarande i viss mån går i arv, är inte universitetsstudier närapå lika klassbundna som de var för 100 eller 50 år sedan.

För det andra: vi dricker mindre nuförtiden, speciellt unga. Politiker saknar helt och hållet framtidsvisioner utöver att “klara sig”, och den samhälleliga optimismen som rådde under stora delar av 1900-talet har ersatts med osäkerhet. Yrkeslivet sätter större krav på hela livet, och studenter i dag saknar helt enkelt samma frihet för att lata sig och koppla av som dekadenta, bohema akademiker förr njöt av. Universiteten är inte längre endast överklassen dagis för unga vuxna, och då studielivet, till skillnad från den livsstil det tidigare var, allt mera börjar likna yrkesutbildning, är begåvningsaspekten av det bohema idealet inte i samma grad endast den av (över)klasstillhörigheten försäkrade positionen en har i samhället.

Ändå sjunger vi samma visor ännu i dag, och de nya som skrivs försöker efterlikna de gamla. Att vi tycker om att romantisera det förflutna går inte att neka – att historier om excentriska professorer eller kända författare innehåller passager om stor alkoholkonsumtion brukar bara underbygga den bohema konstnärsmyten – men snapsvisornas dragningskraft är inte heller så endimensionell.

Livet är härligt!
Tavarisjtj, vårt liv är härligt!
Vi alla våra små bekymmer glömmer
när vi har fått en tår på tand
En skål!

– Livet är härligt, s. 15

Har du någon gång, i ett upprymt tillstånd av festande och drickande, plötsligt stannat upp för att inse att morgondagen kommer att suga, kanske skämtat om det med dina vänner, för att sedan lika snabbt glömma det och återgå till nuet? Full är det naturligtvis lättare än nykter att acceptera kommande motgångar, eftersom det just i den stunden är omöjligt att identifiera med de känslor man vet att man kommer att uppleva i morgon.

Skulle det inte vara behändigt att kunna förhålla sig till allt framtida elände och obestånd med lika lakonisk och likgiltig distans?

Glädjen, som präglar snapsvisornas inställning till just nuet, definieras av kontrasten till den gråa vardag vår generations sitsdeltagare ser i horisonten. Bakfyllan, som snapsvisorna behandlar med sorgfri nonchalans, fungerar också som en metafor för den samhälleliga bakfylla som vi är på väg mot. Med en senkapitalistisk mindfulness accepterar vi morgondagens elände, och internaliserar samtidigt en bredare berättelse där den förlorade friheten av att utexamineras, och således bli vuxen, framställs som oundviklig. Alternativa framtider avvisas och den färdigt utstakade livsgången bekräftas.

Vi festar och dricker alltså inte för att trotsa samhällets krav på oss – snapsvisorna eskapism signalerar med sin tillfällighet snarare att vi accepterar villkoren, genom att ge sig över till den färdigt definierade berättelsen om vägen till samhällelig vuxendom, vägen till att bli en “ordentlig” medlem av samhället. Festandet och drickandet är den frihet berättelsen garanterar oss, och vi tar tacksamt emot den istället för att hoppas på något bättre.

Studielivets funktion som den sista etappen i den samhälleliga uppväxten blir tydlig i och med att de flesta av oss knappas har planerat att stanna inom universitetet för resten av livet. Den performativa akademiska alkoholismen, som i negativt ljus kanske framstår som antisocialt beteende, kan också fungera som ett rop för frihet från den ekonomiska, psykiska och sociala stressen universitetsstudier i 2000-talets Finland medför. Snapsvisornas absurt överdrivna betoning av den begränsade frihet vi har talar ändå om att det finns en önskan efter mera, en önskan som inte ses till. Inte vill vi på riktigt arbeta i fabriken med alkohol som enda lön. Såklart vi sviker flaskan, såklart vi gifter oss. Kanske den större friheten finns någon annanstans än i sitsandet?

fotnot: Sitser är roliga och alla snapsvisor är naturligtvis inte uttryck för ren ondska eller något sådant. Många av visorna är faktiskt (om även lama och/eller löjliga) helt fria från den konservativa världsbild som väldigt tydligt präglar en del av innehållet. Min favoritsnapsvisa är Internationalen, som behandlar festandet med uppriktig humor utan att romantisera gamla och orättvisa maktstrukturer.

Text: Elis Karell
Bild: Axel Hansson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s