Artiklar / Opinion

Ideologins sopkorg

I återblick känns det gångna året som en politiskt kaotisk period – jag undrar om man i framtiden kommer att skriva om 2016 som världens galna år, på samma sätt som 1848. Var 2016 en politisk vattendelare eller var det något annat?

På universums skala är allting arbiträrt, men vi människor har en tendens att rationalisera våra handlingar och rita upp konturer där inga finns. Att analysera årets 2016:s händelser kommer att vara en herkuleansk uppgift för framtida historiker – på ett två år har vi producerat lika mycket data som hela mänskligheten hittills, och den relevanta informationen är ett sandkorn på Sandudds strand. En handfull händelser kan dock stiga fram som karakteriserande för året.

2016 började passligt med brexit och mediernas säkerhet om att britterna skulle rösta för att stanna. I sin föreställning av total kontroll och nästan religiösa tro om att ha rätt lät parlamentet folket visa att de hade fel. Filterbubblan, som med facit i hand är tydlig, syntes inte från elfenbenstornet i Westminster i tid.

Likheterna till händelserna på andra sidan Atlanten är uppenbara. Varken det demokratiska etablissemanget, det republikanska etablissemanget eller massmedierna kunde ens i sina vildaste fantasier ha föreställt sig hur presidentvalet skulle sluta. Driven av terror, både verklig och inbillad, skred en nygammal typ av högerpopulism fram och den gamla världen stod maktlös vid sidan om.

Men var det faktiskt så oförväntat som medierna påstådde? Både morgonen efter brexit och morgonen efter valet av Trump vaknade jag till chockerade och överraskade reaktioner, men världen fortsatte ändå sin gång. Inte nödvändigtvis åt något bra håll, men ändå, för även om dessa två händelser onekligen kommer att ses som definierande för 2016 har båda sina rötter i mycket tidigare händelser.

Trumps tweets om ”fake news” förkroppsligar för många det förlorade tillit för medier som dessa fullständiga felbedömningar gett upphov till. I sin överdrivna självsäkerhet gav mainstreammedierna ett enkelt politisk slagträ till vem som helst som motsatte sig status quo, och högerpopulisterna var först till kvarn.

Förlorade medierna sin status som den objektiva sanningens budbärare, eller var de ens någonsin det egentligen? Är det ens önskvärt att de skulle vara? Utan att själv studera journalistik skulle jag instinktivt tänka mig att medier behöver accountability, förtroende, men vad har det med objektivitet att göra? Objektivitet må vara nyhetsjournalistikens mål, men utan aktivt medvetande om den egna, oundvikliga och inneboende subjektiviteten kan arroganta anspråk på objektivitet lätt leda till felbedömningar som vi sett med brexit och Trump. Som Slavoj Žižek beskriver i sin film The Perverts Guide to Cinema äter vi alla från ideologins sopkorg – allting vi gör är ideologiskt, subjektivt färgat av glasögönen vi inte kan ta av.

Vi vill göra det klart för dig, kära läsare, att allting som finns på dessa sidor är fullkomligt och ytterst subjektivt. Även, eller kanske speciellt, denna ledare. Vi strävar inte ens efter objektivitet, utan står stolt för hänsynslöst subjektiv journalistik. Vi önskar er en njutningsfull läsning, och påminner om att allting är ideologiskt!

Otto Pettersson, chefredaktör

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s