Artiklar

Bland saltkar och paraplyer

Långt in i korridoren hörs det hur det musiceras i StudOrg-rummet, dit jag efter en långtråkig föreläsning är på väg efter en kopp kaffe. Bland gitarrackorden och trumpinnarnas knäppande hör jag en jävel som visslar med i melodin. Inne i kafferummet fortsätter visslandet och jag ber dem att sluta vissla då vi vistas inomhus. Svaret jag får av min kompis är “Sara, det är 2017 och du är en vuxen människa, du måste komma över det där”.

Att vara vidskeplig är något av det värsta som finns i min vardag. Det blir i längden tungt både för mig själv och för andra. Inte för att jag tror på övernaturligheter som spöken och häx­or, jag är bara rädd för den extra otur som vis­sa specifika saker för med sig. Otur får man till exempel med att ställa sin handväska på golvet, gå under en stege eller lämna nycklarna direkt på bordsytan. Jag kan bra kontrollera mitt eget beteende, men går jag för långt då jag anmärker om saken åt andra?

I grund och botten vill jag ju bara gott. Jag vill ju inte att någon ska råka ut för onödig otur! Därför knackar jag i trä ifall någon jinxar något genom att tala om det. Jag kramar och hälsar inte heller över en tröskel, bara för säkerhets skull så att vänskapen inte ska splittras i fram­tiden. Jag lyfter era nycklar på underlag och var­nar en vecka i förtid om fredagen den trettonde. (Okej, nu när jag ser detta svart på vitt kan jag medge att jag så småningom börjar inse hur irri­terande mitt beteende är.)

Den mesta oturen klarar man nog av att un­dvika i smyg utan större förändringar i det vard­agliga livet. Jag kan räcka saltet vidare genom att ställa det på bordet först, låta bli att öppna mitt paraply inomhus eller alltid ställa brödet åt rätt håll (inte upp och ner) utan att få förundrade blickar och kommentarer av andra. Men i vissa fall måste jag ändå genomföra en liten “ritual” för att bli av med oturen, som bland annat svar­ta katter för med sig. Ifall jag ser en katt som springer över vägen, spottar jag tre gånger över min vänstra axel. Jag är fullständigt medveten om att just den katten inte har något kausalt samband med mitt liv, men jag klarar inte av att låta bli att spotta. Ingen skillnad i vilket sällskap jag är i just då eller ifall jag är ensam och kör bil.

Vidskepligheten kan trots allt ha en prak­tisk innebörd också. Det är inte helt ologiskt att förstå att nycklar kan skråma bordsytan eller att en stege faktiskt också kan falla ner på en ifall man går under den. Fyrklöver är sällsynta, så såklart kan man se dem som ett tecken på att någonting gott kan hända en. Ifall hästskon hänger på väggen upp och ner rinner all lycka ut. Det låter väl inte särskilt galet, tycker jag.

Varifrån har jag fått detta tvångsbeteende? Vi kan alla tillsammans skylla på min lilla mam­ma. Det är hon som springer runt hyllorna i butiken och vänder brödförpackningarna åt rätt håll. Utan hennes vidskeplighet skulle inte jag heller hålla på med dessa galenskaper. Men jag älskar min mamma, med eller utan tvångs­beteende, och då tänker jag väl att mina vänner också får lov att stå ut med mig och mina små beteendestörningar. Jag måste bara påminna mig själv om att det inte är min sak ifall ni går runt i korridorerna och visslar efter oturen. Men se nu bara till att ni inte slår sönder speglar, snälla?

Sara Haapalahti

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s