Artiklar

Kaffe är smutsigt vatten

komposten_kaffeKaffe är egentligen namnet på de rostade bönorna som egentligen är bär som växer på kaffebusken. Av lingvistisk lathet kallar vi också drycken som framställs genom att hälla varmt vatten genom mal­da sådana bönor för kaffe, och för klarhetens skull kommer jag också att göra det i denna text.

Då vattnet rinner ner i filtret i kaffekokaren fäster sig molekyler från kaffebönorna med vattenmo­lekylerna och den färdiga drycken fyller pannan. Kaffe (drycken alltså) är med andra ord smutsigt vatten.

Enligt socialantropologen Mary Douglas är smuts helt enkelt något som bryter mot vår uppfa­ttning av ordning, ”materia på fel ställe”. Smuts är inte bara damm eller skräp, utan oordning eller or­enhet i bredare bemärkelse. Smuts är det som hamnar utanför de kat­egorier och strukturer vi använder för att beskriva och förstå vår omgivning.

Smutsighet enligt Douglas är relativt – ordningen som det smut­siga bryter mot är naturligtvis inte universell utan ser annorlunda ut i olika samhällen. En kategoriser­ing av vad som är smutsigt och vad som är rent är således en moralisk bedömning.

Kaffet är alltså egentligen inte smutsigt vatten (beklagar click­bait-rubriken), eftersom kaffem­olekylerna inte är ”på fel ställe”. De är precis på det rätta stället för att vi ska kunna njuta av en kopp god, varm och uppiggande dryck. I en kultur där kaffe inte dricks, å andra sidan, skulle drycken utan tvekan ses som just smutsigt vat­ten. I detta hypotetiska samhälle skulle kaffet hursomhelst knappast ses som någon allvarlig moralisk förbrytelse. Då det inte överhu­vudtaget finns någon kategori för vad kaffebönor är och var de ska vara, är de helt och hållet utanför ren-oren-axeln. Däremot uppstår lätt en obekväm och osäker känsla då något som tillhör en viss kate­gori hamnar i en annan, fel kate­gori. Skulle du till exempel dricka kaffe som serveras till dig ur en (ren och oanvänd) potta och blan­das om med en (ren och oanvänd) tandborste? Att du skulle känna dig mer eller mindre äcklad går inte att motivera med några hy­gieniska orsaker, utan brottet mot renhet här är rent symboliskt. Icke desto mindre är känslan – och dess konsekvenser – verklig.

Då kategorier av rent och or­ent strukturerar hela vår värld vari­erar brotten mot dem naturligtvis i graden av allvarlighet. De mera upphetsade reaktionerna brukar uppstå då något hamnar för nära en gräns eller just på fel sida av den. Vår världsbild är hotad och vi känner ett närmast patologiskt be­hov av att placera dessa gränsfall i någon kategori. Tänk till exempel på hur du reagerar då du stöter på en person vars kön du är osäker på.

Om ingen existerande kategori ver­kar passlig har vi stött på en anom­ali, något vars orenhet är ”obot­ligt”. Samhällen har alltid försökt kontrollera dessa anomalier, vid behov med våld. Douglas tes är att kategorierna, och följaktligen de anomalier som uppstår, skiljer sig från samhälle till samhälle, men samhällets tvångsmässiga behov av att på något sätt hantera dem ut­gående från de givna kategorierna är universellt.

Ett extremt exempel är hur tv­illingar dödats vid födseln i delar av Japan, ännu så sent som på början av 1900-talet, och hos vissa västaf­rikanska stammar fortfarande i dag, eftersom tvillingfödseln inte passar in i kategoriseringen av en männi­ska. Att detta i våra ögon framstår oacceptabelt och hemskt är, skulle jag påstå och Douglas sannolikt hålla med, inte på grund av att vi är ”fria” från sådana kategoriseringar, utan endast att vår kategorisering av en människa ser annorlunda ut, och råkar tillåta tvillingfödsel. Att vår kategorisering av en människa inte skulle ställa några begränsnin­gar alls kan ingen påstå.

Kategorierna – och gränserna mellan dem – vi använder för att strukturera vår verklighet är hur­somhelst inte statiska. För pos­itiva exempel på hur lätt det går att bryta eller tänja på dessa till synes orubbliga gränser behöver man inte se längre än till matbu­tikens frysdisk. Om inte den loka­la K-butiken övertygar lovar jag att ett besök till vilken som helst Walmart i USA kommer att öppna dina ögon för att vad som helst är möjligt. En kan finna sådana oheli­ga brott mot renhet som ”Chicken Tikka Yorkshire Pudding”, ”Do­nut Cheeseburger” eller ”Delicious Dessert Pizza” (med tre olika sort­ers choklad som fyllning).

Att de kategorier som har de mest rörliga gränserna främst ver­kar beröra snabbmat och efterrät­ter betyder inte nödvändigtvis att situationen skulle vara helt hopplös för oss. Vi kan lära oss av choklad­pizzan. Vad är den egentligen? Den är inte en revolutionär produkt, i och med att huvudrätt och efterrätt fortfarande består som skilda kat­egorier. Däremot bevisar choklad­pizzan genom sin existens att förändring är möjlig. I cynikerns ögon skulle den inte framstå som något annat än ett surrealistiskt uttryck för kapitalistisk hopplösh­et, men det är inte hela bilden. Jag skulle påstå att chokladpizzan inte existerar i både kategorierna ”hu­vudrätt” och ”efterrätt”, utan helt och hållet utanför dem. Choklad­pizzan representerar en ny, subver­siv och tillsvidare namnlös kategori av mat, som grumlar gränserna mellan de gamla kategorierna och talar om en progressiv kraft som vill och kan ändra på hur vi ser på världen.

Situationens absurditet talar dock om att denna kreativa, sam­hällsförändrande kraft möjligen kunde vara riktad mot mera kon­struktiva ändamål.

Elis Karell

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s