Artiklar

Projektet Rojava

komposten_rojavaDen autonoma regionen Rojava, som byggts upp av lokala kurdiska miliser mitt i det syriska inbördeskrigets maktvakuum, strävar efter att vara en statslös, frihetlig socialistisk gräsrotskommun i enlighet med Abdullah Öcalans teorier om demokratisk konfederalism. Än så länge har varken turkiska åtgärder eller Islamiska statens expansionism lyckats hindra kurdernas ambitiösa frihetsprojekt.

Levanten står i ruiner och trots sina nederlag är den islamistiska extremismen ännu ett hot för alla i regionen. I Turkiet danar en ny auktoritarism som för med sig ett olycksbådande budskap om förtryck och imperialism som påminner om något ur histo­rieböckerna snarare än om EU-aspirationer. Våldet i Syrien eskalerar också på regelbunden basis och något befogat hopp om fred i den närmaste fram­tiden verkar osannolikt. Trots allt detta har jag valt att berätta om en ljusglimt i all denna utsiktslösa misär – tro det eller inte. Jag ska berätta om Rojava.

Rojava – ”Väst” eller ”landet där solen går ner” – är trots sitt kurdiska namn en autonom region i det vi kallar norra Syrien. Rojava befinner sig till väst om floden Tigris och längs med den turkiska gränsen. Rojava har varit bebott av kurder i över tusen år, men flera etniska och religiösa grupper, bl.a. araber och assyrier har också gjort regionen till sitt hem.

Norra Syrien har redan länge varit känt för sin fluktuerande etniska uppsättning. Faktiskt kunde man påstå att regionens mest kännetecknande egenskap åtminstone under de senaste 100 åren har varit dess etniska diversitet. 1900-talets norra Syrien är en historia fläckad med berättelser om massim­migration, etnisk rensning och tvångsförflyttningar. Under det århundradet flockades flera olika etniska och religiösa grupper i norra Syrien för att komma undan bland annat det tidiga 1900-talets ottoman­ska folkmordskampanjer. År 2014 beräknades Ro­java ha 4.6 miljoner invånare, en befolkning som, sin kurdiska majoritet borträknad, omfattar araber, assyrier, tjetjener och armenier – såväl muslimer som kristna.

Kurderna i västra Kurdistan, det vill säga den delen av Kurdistan som spänner sig över sydöstra Turkiet och det östra hörnet av Syrien, samt i norra Syrien, har under den största delen av 1900-talet konstant funnit sig i kläm mellan såväl den turkiska som den syriska statens ömsesidiga nationalistiska förtrycksåtgärder. Trots regionens etniska diversitet har kurderna konsekvent varit de mest utsatta av bland annat det syriska arabnationalistiska Ba’ath­partiets arabiseringsprojekt under 60- och 70-talen, som helt och hållet berövade kurderna deras män­skliga och politiska rättigheter – ett öde som ekar unisont med kurdförföljelserna i Irak under Sadd­am Hussein och den omänskliga diskriminering kurderna utsätts för i Turkiet än idag. Under dessa omständigheter förfaller det inte en konstigt att norra Syrien, eller västra Kurdistan, har sett många – om än sällan erkända – självständighetsförklarin­gar.

Sedan kom år 2012, med arabvåren och det syriska inbördeskriget. Oroligheterna och statens försvagade läge tvingade den syriska administra­tionen att avlägsna sig från de nordliga delarna av landet – mer specifikt de tre kurdiska enklaverna kring städerna Afrin, Jazira och Kobanî. Det åt­följande maktvakuumet fylldes snabbt av de loka­la kurdiska miliserna i regionerna. De kurdiska politiska rörelserna i respektive områden enades tillsammans under Demokratiska unionspartiet (Partiya Yekîtiya Demokrat, PYD) och grundade senare Folkets försvarsenheter, YPG (Yekîneyên Parastina Gel), som blivit partiets beväpnade gren. Demokratiska unionspartiet har definierats som ett frihetligt socialistiskt oppositionsparti som ex­isterar i anknytning till Kurdistans arbetarparti, eller PKK (Partiya Karkerên Kurdistanê). Rörelsen grundar sin ideologi kring PKK:s före detta ledares, Abdullah Öcalans socialistiska teorier – framför allt hans tanke om ”demokratisk konfederalism”.

Abdullah Öcalan, eller ”Apo” (Farbror) som mån­ga av hans politiska följare kallar honom, är PKK:s före detta ledare, grundare och ideologiska fader. Under hans tid vid universitetet i Ankara väcktes hans intresse för marxismen och vänsterpolitik. Han organiserade politiska rörelser och blev för en kort tid fängslad för att ha delat ut broschyrer som förespråkade vänsterpolitiska idéer. Det var först senare han återvände till sydöstra Turkiet, den turk­iska delen av Kurdistan, där han började förespråka kurdisk självständighet och nationalism.

Öcalan utvecklade PKK år 1978 ur en vän­sterinriktad studentrörelse han grundat under sin universitetstid i Ankara. Till skillnad från andra kurdiska politiska organisationer i turkiska Kurdis­tan var PKK från första början uttryckligen en vän­sterrörelse i internationell anda – mer i led med de marxistiska rörelser som kalla kriget skapade över­allt i världen än med andra kurdiska organisationer i regionen, som tenderade att basera sig kring kon­servativa stamstrukturer snarare än västerländska ideologier.

PKK profilerade sig tidigt som en militant separatistorganisation, och engagerade sig däreft­er i såväl våldsamma demonstrationer som i kid­nappningar, bombattentat och politiska mord. För sin våldsamhet blev PKK under 80- och 90-talen ökänt i hela västvärlden och kategoriseras officiellt än i dag som terroristgrupp av många stater och in­ternationella institutioner. Bland annat kopplades mordet på Sveriges statsminister Olof Palme år 1986 till PKK, om dock med föga framgång.

Den våldsamma konflikten mellan PKK och de turkiska myndigheterna – en ingalunda ensidig relation – kulminerade 1998 i att Öcalan måste fly från Syrien, där han levt i exil i många år. Enligt di­verse källor tog sig Öcalan till Ryssland och flytta­des till Italien där han vägrades asyl vilket tvingade honom på flykt igenom stora delar av Europa tills han till slut tillfångatogs i den grekiska ambassaden i Nairobi, Kenya. Hur de turkiska myndigheter­na fått tillträde till ambassaden är oklart. Trots att Förenta staterna förnekar sin roll i operationen, an­klagar flera parter CIA för att ha assisterat de turk­iska myndigheterna i lokaliseringen och tillfångat­agandet av Abdullah Öcalan.

Öcalan fördes tillbaka till Turkiet, där han dömdes till döden som terrorist. Detta katalyserade flera demonstrationer i flera europeiska städer och kritiserades hårt av diverse människorättsorgani­sationer, bland annat Human Rights Watch, som hävdade att Öcalan dömts i en orättvis rättegång. Dessa faktorer med många andra – inte minst lan­dets ambitioner på EU-medlemskap – ledde till Turkiets avskaffande av dödsstraffet. Öcalan undvek på så sätt döden med nöd och näppe – en stor lät­tnad för PKK och många kurder som varit säkra på att deras ideologiska ledares fångatagning inneburit en slutlig förlust för den kurdiska självständighet­skampen. Öcalans dom ändrades till fängelsestraff på livstid, och han har sedan dess suttit fängslad i fängelset på ön Imrali utanför Istanbul – många år i fullständig isolation som fängelsets enda inhysing.

Fängslandet av Öcalan innebar ett temporärt slut på PKK:s våldsamma separatism. På Öcalans or­der inledde PKK och Turkiet sitt första vapenstill­estånd. Detta taktiska skifte kom att reflekteras i Öcalans egna ideologiska kursomvändning. I sitt privata fängelsebibliotek började han distansera sig från sina tidigare nationalistiska och marxist­isk-leninistiska ideal. Detta berodde inte minst på att hans fångenskap i viss mån påtvingade honom en mera diplomatisk inställning till den turkiska staten och, kanske man kunde anta, på grund av att den globala realmarxismen de facto kollapsat sen Öcalan grundat PKK. I sin fångenskap började han intressera sig för feministiska och anarkistiska tänkare: han blev desillusionerad med sitt tidigare ideal om ett självständigt, socialistiskt Kurdistan och började förespråka en fredlig kurdisk autonomi inom Turkiets gränser. Framför allt fascinerades han av den amerikanske anarkisten Murray Bookchins tankar och utformade utifrån dennes teorier sin nya vision om demokratisk konfederalism – en form av gräsrotsbaserad, direkt demokrati utan något centralt statligt styre. Essentiellt för Öcalans världsbild blev också kvinnans roll och öde i sam­hället och han är en stark förespråkare för kvinnors frigörelse. Han har fått erkännande för sin tillämp­ning av västerländsk feministisk teori i en kurdisk kontext – grunden för en teoribildning han döpt till jinologi eller ”läran om kvinnan”. Trots sin fången­skap fungerar Öcalan än idag som PKK:s och dess filialers ideologiska ledare och kommunicerar med sina följare med hjälp av sina jurister.

Öcalans läror tillämpas aktivt och bokstavstro­get av PYD i dess interna organisationsstruktur och i det vardagliga verkställandet i Rojava. Geografis­ka områden struktureras i decentraliserade, lokala administrationsenheter och PYD:s ledningsposter fylls enligt direkta demokratiska val med hänsyn till kvoter för araber och kurder, kristna och muslimer – minst en tredjedel av alla mandat måste också till­delas kvinnliga kandidater. Lokala skolor undervisar i Öcalans teorier om demokrati, ekologi och jinolo­gi. YPG, partiets militära gren, har också bokstav­ligen en systerorganisation, YPJ, Yekîneyên Parasti­na Jin alltså ”Kvinnornas försvarsenheter”. YPJ har väckt internationell uppmärksamhet i sina bety­dande framgångar i kampen mot IS – en framgång­shistoria som självklart fått starka symboliska konnotationer för sympatisörer hela världen över. PYD har också ett skilt organ som i stil med YPJ är exklusivt kvinnostyrt, och som existerar specifikt för att utreda vålds- och sexualbrott mot kvinnor i Rojavas kantoner. Någon perfekt, demokratisk dans på rosor har det dock inte alltid varit frågan om: på alla ställen har PYD:s avancering och ideolo­giska krav inte mottagits med entusiasm. PYD har också anklagats för att ha fängslat politiska mot­ståndare och även för att ha avfyrat mot demon­stranter som protesterat Rojavas expansioner.

PKK:s och den turkiska statens vapenstillestånd utvecklades trots Öcalans mera pacifistiska in­ställning aldrig till ett de facto fredstillstånd. Den sekulära autonomin som byggts upp i Rojava i arabvårens ebb har blivit en symbol för kurdisk frihet men sammanfallit med både Islamiska stat­ens expansionskampanjer i regionen och valet på Reccep Tayyip Erdoğan till Turkiets president år 2014. Erdoğans och AKP-partiets ambitioner har åter stämplat upp Kurderna som det stora hotet för Turkiets säkerhet och dess nationalistiska in­tressen. Samtidigt som Rojava har lyckats hävda sig – till västvärldens beundran – i sina upprepade och oväntade framgångar i kampen mot IS har oroligheterna i Turkiet frammanat behovet hos Er­doğan att hitta en syndabock. Den turkiska staten har således återigen börjat ta sig till mer och mer våldsamma metoder för att förtrycka den kurdiska minoriteten i landet – med terrorbekämpning som välbekant svepskäl. Erdoğans regering har också anklagats för att selektivt och snävt rikta sitt mil­itära engagemang mot kurdiska separatister medan islamister låtits härja mer eller mindre ohindrat i landet. Rojavas säkring av Turkiets sydöstra gräns­er har också hindrat flödet av islamistiska extrem­ister ur Turkiet den vägen – något som landets regering förlitat sig på för att ytterligare destabi­lisera sina Shiamuslimska grannländer som det Sunnidominerade AKP ser som potentiella hot.

Än mer frustrerande för Turkiet är att NA­TO-landet i och med arabvåren och Islamiska stat­ens uppkomst nu placerats i opposition mot US­A:s intressen. Rojavas framväxt som den aktören i regionen som mest effektivt lyckats i kuvandet av Islamiska staten och som det enda realistiska al­ternativet i något försök att störta den syriska re­geringen har resulterat i ett militärt understöd för kurderna från ett mer eller mindre ovilligt USA och ett desto mer entusiastiskt Ryssland. I kombination med politiska oroligheter på hemmaplan har dessa diplomatiska spänningar förhindrat Turkiet från att direkt ingripa i Syrien, bortsett från någorlunda re­gelbunden bombering och enstaka skärmytslingar längs gränsen.

På många sätt är denna nästan otänkbara värld­spolitiska balansgång, som Rojavas fortsatta existens förutsätter, som en spegelbild av PKK:s själsliga ledares minst sagt osannolika livshistoria. Roja­vas ihärdiga men samtidigt porslinssköra tillvaro, som ett nästan anakronistiskt experiment i extrem demokrati och rättvisa i en av de mest krigshärjade regionerna i världen, är som ett eko av den hårfi­na, avgörande stunden då dödsstraffet avskaffades i Turkiet och Abdullah Öcalans liv tilläts fortsätta.

Framtiden för Rojava är således ytterst osäker. Ro­java tillåts existera i egenskap av städpojke så länge som polisstatens pinsamma och katastrofala blun­der moppas upp – ofta i bokstavlig mening. Roja­va tillåts existera så länge som det nya ottomanska imperiets vresiga sultan inte kan göra annat än stå på sin sida av staketet och hötta med den ena näven medan han misshandlar sina barn med den andra. Folket i Rojava har inga höga förhoppningar för fred i den närmaste framtiden. Kurderna vet bättre än att lita på välviljan bakom USA:s internationella humanitära operationer, och när Assad väl vräkts och västerlänningarna i bästa fall lämnar landet och i värsta inte gör det, ser många en turkisk invasion som mer eller mindre oundviklig. Oberoende vad som händer har Rojava avslöjat sig som ett ban­brytande, ja, revolutionerande exempel på en inner­lig vision och viljestyrka och allt det goda männis­kan kan förmå sig att skapa trots, eller just på grund av allt som är fel med världen. En ensam kejsark­rona i sanden.

Axel Hansson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s